Asså det var inte länge sen jag pratade med dig då var du normal, du hade inte ont (Vad ja tror) du kunde prata o du var medvetande. Men nu, nu ligger du på sjukhuset och sjuksköterskorna gav dig typ för mkt medicin, så du kan inte bli normal igen, du har tappat medvetandet, du kanske överlever men då kommer du hamna på sjukhem. Stackars farfar, han lever för dig. Han pussar dig på kinden o tror allting kommer ordna sig, men det kommer inte det, aldrig någonsin, aldrig som förr. Jag tycker så himla synd om er båda, framför allt farfar. Men det är så himla synd om dig. Vill inte titta på dig, för man ser hur dåligt du mår. Jag orkar inte det här! jag älskar verkligen er båda två, ingen förstår hur synd det är om farfar, ingen, knappt jag själv. Jag vill lixom inte ta de här på bloggen..